Igår besökte jag mitt livs första kyrkofullmäktige. Jag hade knappt hört talas om de inre strider som rasat i Hammarö församling de senaste åren och mina förväntningar var lågt ställda – vad kan kyrkopolitik i detta lugna samhälle bjuda på?
Det första som överraskade var vältaligheten bland de församlade. Talarna verkade ha vägt sina ord på guldvåg innan de utslungades, och ordförande Gunnar Thörnqvist verkade kunna briljera i en evighet med väl valda formuleringar. Jag uppfattade Gunnar som majestätisk där han satt vid podiet och fångade in olika yrkanden i långa vältaliga nät (sju minuter öppnade han med som svar på ett yrkande).
Men det skulle visa sig att oppositionen hade laddat upp lite extra denna kväll.
Den segslitna striden i församlingen hade resulterat i att arbetsutskottet blev upplöst i våras. Utskottet utredde och analyserade alla ärenden innan de kom upp för beslut i kyrkorådet och till slut i kyrkofullmäktige. Men utan utskottet hamnade de flesta ärenden på bordet utan underlag. Så också ikväll då två av fem motioner visade sig sakna rätt beredning.
Att oppositionen skulle upptäcka dessa luckor och få med sig övriga ledamöter för att skicka tillbaka ärendena till kyrkorådet, verkade komma som en överraskning för ordföranden och många i församlingen.
Men när Johan Lothigius (m) viftade med den i blått inbundna kyrkoordningen, som han benämnde “…en form av bibel för oss som sitter här…”, hindrade han församlingen från att säga nej till två motioner som saknade beredningen, men som de flesta ändå tänkt avslå. Sådan kraft hade alltså även den alternativa bibeln i kyrkofullmäktige.
Kanske såg vi som var där en vändning för Hammarö församling.
Kanske var det en väckarklocka för många om att nu måste man göra om och göra rätt?
Läs mer på hammaro.ifolkmun.se